Att vända eller inte vända - det är frågan
Så här i vintertid gör jag ett långt inlägg om kompost, närmare bestämt trädgårdskompost. För det finns olika sorters kompost: köksavfallskompost, lövkompost, varmkompost, kallkompost, maskkompost, bokashi och säkert många fler som inte jag kan. I Stockholm har vi bokashi där man lägger matavfall i ett slutet kärl och tillsätter lite mikrober så att det fermenteras. Så himla enkelt och bra! Detta tömmer vi ut i trädgårdskomposten eller direkt på bäddarna när vi åker till stugan. Det har inte brutits ner när hinkarna töms ut. Men sen går det fort, när det kommer i kontakt med syre.
I Trolllkarlstjärn har vi en trädgårdskompost som går att förbättra mycket och det ska göras, tex att ha fler fack så att komposten kantiga orörd och mogna under några år medan de andra facken fylls upp.
Nu kommer lektionen om kompost.
För att en kompost med trädgårdsavfall ska fungera finns några grundpelare att beakta: Syre, värme, fukt och C/N-kvot.
Jag börjar med balansen i näring som man matar komposten med, eftersom det kan vara högst relevant i anläggandet av en kompost. Jag får anta att man börjar just i anläggandet ifall man ska göra en trädgårdskompost. Det handlar om C/N-kvoten där C står för kol och N är kemiska beteckningen för kväve. Det är balansen mellan dessa två som är nyckeln för att få en kompost att "fungera". Skrivet inom citationstecken eftersom allt material som är komposterbart bryts ner och blir mylla/biomassa så småningom; i en kompost är det mer fråga om att kontrollera nedbrytningen. Man vill ha en snabb nedbrytningsprocess för att så snart som möjlig tillgodose sin odlingsjord med myllan, och man vill ha näring i högre koncentration kvar i myllan när den ska användas i odlingen. Därför är det bra att hålla koll på balansen mellan kväve och kol, där kväve lite förenklat fungerar som byggstenar — alltså protein till arbetarna i komposten, och kol som energi — alltså kolhydrater till arbetarna i komposten. Arbetarna är mikroorganismer och maskar. Kolrikt material är till exempel torra löv, halm, hö, tidningspapper, små torra kvistar med mera — sådant som är dött och brunt i en trädgård eller naturen. Kväverikt material är till exempel gräsklipp, kirskål, frukt, blast, urin, tång, matavfall med mera — sådant som (oftast) är grönt och levande i en trädgård eller naturen. Vi vill sträva efter ett förhållande runt 30:1, där varje vi för varje del kväve tillsätter trettio delar kol. Men som jag förstått det är siffrorna här inte en fråga om massa, alltså att noga räkna i vikt eller storlek hur mycket kvävematerial man lagt till och därefter lägga 30 gånger så mycket kolrikt material. Det är snarare balansen som mäts i dessa värden. Rent praktiskt lägger man på lika stor del kolrikt material så fort man tillsatt kväverikt material. Enklast är att ha en hög med till exempel torra löv eller något strö ståendes bredvid komposten att lägga på efter man slängt matrester, gräsklipp, växtrester eller dylikt. Kanske har man massa material och vill starta en kompost på direkten. Vid anläggningen bottnar man komposten med kvistar för att få det luftigt underifrån och sedan varvar man mellan kol och kväve i cirka 5-10 cm tjocka lager. Slutligen kan man täcka komposten med till exempel halm, jord eller tidigare gjord kompostmylla.
Att ha matavfall i sin trädgårdskompost är en del i sig att reda ut. Jag har trott att den största andningen till att inte blanda i kökskompost i trädgårdskomposten är att det lättare lockar till sig skadedjur om man inte har köksavfallet i en separat försluten behållare. Men det handlar också om att veta näringsinnehållet i sin kompost i slutskedet när den ska användas. Att blanda i kökskompost i sin odlingsbädd ger en annan näringsmängd än om det enbart är trädgårdskompost. För mycket kväve gör att komposten bryts ner långsammare. Detta för att arbetarna endast får byggstenar och inte energi, så de dör när kolet är slut. Sorgligt. Och dessutom frigörs den kväve, som inte då inte tas upp av mikrolivet, i luften vilket inte är bar för miljön — det blir kväveläckage. Man kan identifiera denna massdöd och miljöförstöring genom att komposten avger en ammoniaklukt. Googlar man på hur ammoniak luktar så säger ai-översikten att det sticker i ögonen och kan orsaka tårar. Kanske går det alltså att likna vid det större perspektivet jordklotet där krig och miljöförstöring pågår som hos många orsakar tårar. Om man vill ha en minnesregel för kväveöverflöd i en kompost, vill säga. Om balans råder mellan kol och kväve sjunker komposten ihop och kvävet binds i material och mikroorganismer. Nästa generation av maskar och organismer tillgodoses och C/N-kvoten sjunker till cirka 15:1 då den är färdig att använda. Man bör inte lägga halvt nedbrutet material på odlingar i starten av säsongen eftersom det tar kväve från jorden när den bryts ner, och därmed lakar ur näringen som skulle gå till grödorna. Man kan däremot lägga halvt nedbruten kompost på odlingsbäddar på hösten så bör det vara fin mylla till nästa odlingssäsong.
En kompost som fungerar alstrar värme. Upp till 70 grader. Men där bör den inte ligga för länge, optimalt är mellan 35-55 grader. Värmen kommer från arbetarna och den är värdefull för att till exempel vissa växtsjukdomar eller salmonella på matavfall ska dö, dock ej klumprotsjuka, vitröta, ringröta och potatisbladmögel. Men främst är värmen en indikation på att komposten fungerar. Det kan lätt kontrolleras genom att sticka ner en pinne eller käpp och dra upp och känna på den. Värmen sjunker efter cirka ett par år då komposten börjar bli färdig.
Fukten i en kompost är viktigt för att det ska fungera. Det ska råda balans även här. Är komposten för blöt ruttnar den, är den för torr stannar processen av. I procent ska fuktigheten ligga på mellan 40 och 60 procent. Rent praktiskt är tumregeln urkramad svamp. Det som händer vid för mycket fukt och förruttnelse är att syret trängs bort, vilket gör att mikroberna inte kan arbeta. Men är komposten helt torr så kan de inte heller arbeta. Gråsuggan är ett exempel på småkryp man vill ha i komposten, men som inte alls trivs om det är torrt. Eller snarare kommer den inte alls att finnas där eftersom den kräver fukt. Extremerna är lätta att ordna genom att vattna eller tillsätta mer fuktigt material såsom frukt, eller att tillrätta mer av det torra som kan suga upp fukten till exempel tidningspapper eller urtorra löv eller halm.
Så kommer vi avslutningsvis till syre. Utan detta livsviktiga ämne för allt levande, kommer inte komposten heller att andas. Jag ser en kompost som en rofylld processande hög som bara ligger där ute i tystnaden och tillåter allt i dess "kropp" arbeta medan den själv slumrar och drömmer om allt grön och fint den kan göra. Lite som Daniel. Efter ett tungt träningspass kan han ligga och sova så tungt så tungt med ryggen mot mig och Hector, och dra djupa lugna andetag och bara låta kroppens organ, bakterier, syresättning och blodomlopp arbeta med allt den brukar — hjärtat pumpar, mat bryts ner, proteiner bygger muskler osv. Komposten behöver andas för att den så kallade aeroba degraderingen ska fungera. Det innebär att nedbrytningen av organsikt material kräver god syretillgång. Vid brist på syre blir det en anaerob nedbrytningsprocess och då kommer vi tillbaka till kväveläckaget vi var inne på tidigare med ammoniaklukten. Det ska alltså inte bli för kompakt i en kompost. Syrebrist är det dock inte när en kompost sjunker ihop, för det är ett tecken på att den fungerar och att materialet har brutits ner. Men om den däremot inte har sjunkit utan bara är tätt packad med framför allt mycket blött och kväverikt material, så behöver den luftas. Då använder man gärna en grep för att vända runt och skapa syre. För att hålla koll på vad man vänt kan man tänka att man skalar en lök och placerar det yttersta i mitten och så vidare. På så sätt kommer det innersta ytterst och vice versa.
Detta med vändning är dock en omtvistad fråga. Vissa hävdar att man inte ska röra sin kompost alls, utan att arbetarna sa få arbeta i fred. Som den forna och goda journalist jag är slängde jag iväg den ständigt omdebatterade frågan om att vända eller inte vända till en person med ganska kontroversiell åsikt: trädgårdsgurun Maj-Lis Pettersson. Hon sa nämligen i ett avsnitt i podden Odla att hon läst en amerikansk artikelnotis att man inte ska gräva i komposten. Efter bara någon timma hade jag fått svar på mail. Jag citerar för att man ska kunna bilda sin egen uppfattning:
"Min man och jag har bott på denna plats sedan 1976 och vi har mängder av träd och buskar och odlar mycket varje år och därmed blir det mycket löv och andra växtrester. Det är en rejäl kompost. På sommaren odlar jag nakenfröpumpa på komposten (det blir jättevackert). När pumporna skördats lägger vi dit löv från flera stora träd och växtrester från grönsakslandet och växthusen. Komposten sjunker ner till hälften efter vinter och vår och vi tar ut många skottkärrlass med härlig jord, svart jord som doftar jord och innehåller många maskar. Vi har aldrig (sedan starten 1976) grävt om komposten. Skall erkänna att vi har haft lite dåligt samvete för detta, men vi har inte hunnit med och hur skulle vi kunna klara av att gräva om en kompost som är som mest 5 x 5 och 2 meter hög. Så läste jag en kort notis, tror det var från USA, att man inte skulle gräva om komposten eftersom det då försvann kväve upp i luften. Då kändes det tillfredsställande att vi hade låtit komposten sköta sig själv. Jag är så ledsen att jag inte tog vara på notisen. Vår kompost ligger på väldränerad mark (mycket viktigt) men eftersom vi bor på en plats som ofta drabbas av torka så har det hänt någon enstaka gång att vi har vattnat komposten. Avslutningsvis: Så härligt att kunna göra sin egen jord utan någon ansträngning och förhoppningsvis undviker vi att släppa ut kväveföreningar (måste i alla fall vara mycket mindre än om vi skulle gräva om komposten). Någon brist på luft är det uppenbarligen inte."
Liksom den stora författarens berömda citat, som är lätt att parafrasera och applicera på alla kluriga frågor, är nästan denna fråga om att vända komposten eller inte lika existentiell som varandet itself. I alla fall om man intar kompostens perspektiv. Är kompostens varande lika mycket ett varande ifall man gått mot strömmen och låtit bli att vända den? Jo, det är den. Men se till att ha den på väldränerad plats i så fall.