Mykorhizza - ett mystiskt samarbete
Jag läser nu en Knausgård-bok där man får följa en forskare inom mykorhizza och huruvida träd talar med varandra genom sina rötter via svampar i marken, signalsubstans, liksom pratar på en annan nivå än den vi kommunicerar på, och träden bildar ett "själv", inte isolerat mellan varje individ utan tillsammans med hela skogen. Krångligt kanske, men intressant både filosofiskt och biologiskt.
Myko betyder svamp och rhiza betyder rot. Detta är alltså ett sorts system av svampar och växters rötter som under jorden lever i symbios där växter och träd, som kan omvandla koldioxid och vatten till socker (kolhydrater) och syre via fotosyntesen, levererar det till svampen. Svampen får del av växtens socker och växten får i utbyte ett bautastort rotsystem för att kunna ta upp mer näring och vatten ur en mycket större jordvolym än om den hade varit utan mykorrhiza. Mykorrhiza kan också krossa sten och därmed utvinna mineraler till växten. Slutligen trivs bakterier där svampar växer vilket gör jorden full av liv vilket är toppen för växten. Dessa två samarbetar alltså för att tillgodoses viktig näring som den själv har svårt att ta upp, en så kallad symbios. Hade endast den ena organismen fått ut något av detta, hade det istället rört sig om parasitering. 95 procent av träden kan ingå i detta samarbete och 80 procent av alla andra växter kan det. Dock kan inte samtliga kålväxter ingå i symbiosen och heller inte vissa målleväxterna såsom betor och mangold, men spenat är numera ett känt undantag att kunna bilda mykorrhiza. Att detta samarbete kan fungera så bra är för att svampar för många miljoner år sedan började utgöra rotdelen av växter som klättrade upp från havet. Det var på det sättet vi fick landlevande växter.
Den stora fördelen med en etablerad mykorrhiza är att jordar som har arbuskulär mykorrhiza (AM), alltså den vi pratar om vid odling, får bättre struktur och ökat mikrobiell aktivitet. Detta går till så att svampen sänder ut så kallade glykoproteiner, klibbiga ämnen, som binder samman mineral- och mullämnen. På så sätt får jorden aggregat, bildar alltså klumpar istället för jordkakor, och jorden får därmed mer luft. Då kan den också absorbera och hålla kvar vatten bättre och får därför bättre struktur. Det är också glykoproteinerna som är det attraktiva för bakterier, det som gör att dessa mikroorganismer trivs. Mykorrhizan ger därmed större skörd med bättre smak på ens grödor, men också nyttigare grödor med mer mineraler och vitaminer. Detta har bevisats på följande grödor: jordgubbar, sallat, basilika, tomat, kronärtskocka, potatis och lök; och troligen samtliga grödor som kan ingå i symbiosen. Denna supersymbios kan även göra grödor mer motståndskraftiga mot sjukdomar och vissa skadedjur, kanske för att grödorna är starkare i sig själva i och med samarbetet. Men också för att svampen skyddar växten genom att utsöndra ämnen som dödar angriparna som kan vara bakterier, svampar eller virus.
Mykorrhizan fungerar bäst vid perenna växter. Det säger sig själv eftersom när en ettårig gröda skördas dör rotsystemet och samarbetet upphör och mykorrhizan dör. Men man ska inte deppa ihop för det. Nästa år kan den nya växtens rot skicka ut en signal till svampsporerna som ligger där om att den vill starta ett nytt samarbete. Med en liten fördröjning kan det starta, det tar nämligen några veckor innan de slutit samman. Därför kan det vara bra med lite ogräs (till exempel perenn klöver som kan vara bra av andra anledningar i eller kring odlingen) i ens odlingsbädd, som ju är perent, och därmed inte släckt förra årets samarbete utan bara legat i vila.
En stor nackdel med att konstgödsla inom konventionellt jordbruk är att mykorrhizan upphör. Detta är ett stor problem eftersom grödorna inte skyddas från sjukdomar och de får heller inte tillräckligt med gödning vilket leder till att man får mindre skördar. Därför konstgödslar man mer och den onda cirkeln har börjat, eftersom mycket fosfor rinner ut och övergöder vattendrag, sjöar och slutligen hav. Snart har vi faktiskt nått peak fosfor (eventuellt år 2030!) då den årliga produktionen av fosfor inte längre ökar utan istället minskar, vilket leder till att vi inte kan odla lika mycket, utan vi måste vänta på att den urlakade fosforn har sedimenterats ner i berggrunden, vilket tar tusentals år. Bättre är såklart att gynna fosforns "lilla kretslopp", alltså att växter får tillgång till fosfor från marken genom fånggrödor på vintern, kompostering, naturgödsel och att vi ökar användningen av fosforslam från reningsverk. Oj, nu svävade jag ut.
Men växten uppfattar att mykorrhiza-samarbetet inte behövs, ifall den får för mycket fosfor från gödslingen, eftersom den får det den behöver från den (över)gödslade jorden och då släpper kontakten. En sorglig historia. Men vid anläggningar av parker gödslar man inte inte eller väldigt lite träd och buskar av denna anledning, och man bör inte gödsla sina träd hemma heller. Så lite medvetenhet finns.
Om man vill hjälpa sina växter eller grödor att får till bra mykorrhiza kan man blanda i mykorrhizakultur i jorden, alltså producera sin egen inokulum. Det är bättre än att köpa mykorrhizakultur dels för att svamparna blir mer anpassade efter den egna platsen och att det har visat sig vara enklare att få svamparna att trivas än den köpta kulturen, dels är det lägre risk för invasiva arter av arbuskulära mykorrhizasvampar (AMS).
1. Om jag har förstått rätt så kan man föröka sin mykorrhiza genom att första samla "startjord", där man gräver upp en bit jord på en icke brukad plats med inhemsk jord, gärna under ett träd eller nära buskar. Rensa bort en halv kvadratmeter vegetation och gräv cirka 25 cm ner i jorden och samla ihop en del jord med rötter, cirka en sjättedel av jorden i den kruka du ska blanda i.
2. Blanda en del sand med nio delar leca, perlit eller vermikulit för att minimera risken för att odla patogener, men annars kan man blanda sand med fosforfattig (och patogenfri!) jord i en kruka. Att jorden ska vara mager på fosfor är som sagt för att värdväxten annars inte söker upp sporerna och etablerar symbiosen, utan den nöjer sig med den jord med tillgång till näring som den redan har.
3. I krukan ska nu startjorden. Klipp ner rötterna, som ju har svampsporer. Sedan är det dags att planera sin värdväxt. Det är den som ingår i samarbetet och etablerar mykorrhizan. Här behövs snabbväxande och växter som ofta får en välutvecklad AM-kolonialisering, såsom majs och bönor, eller durra och lök, eller vete och purjolök. Välj alltså gärna två olika betesväxtarter tillsammans för att förbättra förökningen av olika mykorrhizasvamparter. Men gärna inte växter som mykorrhizan är tänkt att tjäna senare i ens odling, eftersom det minimerar risken för spridning av patogener. Beträffande gödning till värdväxterna bör den återigen vara fosforfattig, men kväve går bra. Kompostjord är bra som gödning, men se till att den är patogenfri.
4. Nu ska krukan endast vattnas de kommande tre månaderna. Beroende på säsong man gör detta kan krukan med värdväxten behöva skugga eller skyddas från frost. Tio dagar innan det är klart skär man av värdväxterna vid basen och man slutar vattna. Det dödar växten och lurar svampen att bilda massa sporer. När tio dagar gått drar man upp värdväxterna och hackar rötterna i en cm stora bitar. Dessa blandas sedan i krukan med övriga jorden och där har man det färdiga inokulatet.
Vid frösådd kan man blanda någon näve med inokulatet och strö ut som vanligt i en fåra. Om man planterar ut förkultiveringar kan rotklumpen doppas i vatten och sedan i inokulatet för att det ska fastna, och sedan plantera som vanligt. Gödning med kompostjord eller fosforfri gödningsbevattning ger bäst resultat. Tänk så naturligt som möjligt så blir det bra!